Vem ska välja bok – läraren eller eleven?

Hur tänker ni när ni ska skapa ett bokprojekt? Jag har funderat mycket kring det här, och under mina snart tjugo år har jag gjort på olika sätt. En del förespråkar att eleverna själva ska få välja det de vill läsa för att det ska bli njutningsfullt och givande, men jag hävdar nog att läraren alltid ska välja bok, och att gruppen vinner på att läsa samma bok.

Motivet som anges av de som tycker att eleverna själva ska välja vilka böcker de ska läsa är ofta att när egna intresseområden får styra så är chansen större att läsningen ska uppskattas. Naturligtvis finns det en poäng här – för att skapa ett varaktigt intresse för något så behöver den egna drivkraften väckas.

Problemen som jag ser det är att elever som har ett stort motstånd när det kommer till läsning saknar ordentliga kunskaper om hur de ska göra för att ta till sig en text. När de väljer bok så kommer de sannolikt att välja ett säkert kort – det vill säga något som de har läst tidigare eller något som de uppfattar som lätt.

Otaliga är de klassrum som jag har stigit in i där eleverna har tyst läsning på schemat och sitter försjunkna i varsin bok. Det ser rofyllt ut och både elever och lärare trivs. Om jag frågar eleverna på vilka grunder de har valt sina böcker så är det många som svarar att de har läst den förut. Det är det här som blir problematiskt.

Att återvända till böcker som vi tycker om är vanligt. Det är skönt och tryggt, och vi får träffa de karaktärer som vi tycker så mycket om ännu en gång. Men om jag tillhör kategorin som bara läser om jag måste så är det viktigt att lärare ser till att utmana mig med litteratur som jag annars inte skulle läsa. Det kommer inte att tillföra en fjortonåring något att återigen läsa Dagbok för alla mina fans (Kinney, J. 2007), och det kommer förmodligen inte heller att få den personen att läsa fler böcker frivilligt. 

I värsta fall kan det få motsatt effekt när eleven ser att klasskamrater väljer helt andra böcker som anses svårare. Det är något som direkt sänker självförtroendet när det gäller den egna förmågan att läsa och bilden av sig själv som en icke-läsare riskerar att befästas.

När läraren väljer en bok som klassen ska läsa så görs ett medvetet val. Läraren har en plan för läsningen – kanske ingår den i ett större tematiskt projekt eller så lämpar sig boken för närmare litteraturstudier i den aktuella klassen. Fördelarna här är många. Först när alla läser samma bok kan läraren utnyttja gruppen, med alla individers olika förutsättningar och erfarenheter, i undervisningen. Läsningen går från att vara en solitär syssla till att vara något som vi gör gemensamt.

De elever som är läsovana får stöd från övriga gruppen i och med att de läser samma bok, och läraren styr läsningen med genomtänkta uppgifter. Läsningen sker i klassrummet och läraren kan se att eleverna läser samtidigt som det är möjligt att stötta upp de elever som har problem med läsningen och som därför tycker att det är svårt.

Många läsovana elever kommer kanske  i början att tycka att det är både svårt och jobbigt att hänga med ifall boken uppfattas som avancerad eller svårtillgänglig. Men då läraren styr klassen och ser till att göra många och täta stopp där innehållet diskuteras så kommer även dessa elever att kunna ta till sig boken. Vi behöver utmana eleverna i skolan, men vi ska inte lämna dem ensamma i utmaningen. 

Jag tror att det är här som det är lätt att göra val som inte kommer att gynna eleverna i det långa loppet. I skolan så kan det förstås få finnas tid för helt enskild läsning och då kan eleverna naturligtvis få välja sina böcker själva, men när läsningen är en del av skolarbetet så behöver läsningen i sig tillföra något.

Att elever tycker att något är svårt betyder inte att vi ska ta bort det svåra – svårt är inte farligt. Däremot behöver vi stärka dessa elever så att de kan ta till sig och förstå det de läser, och det gör vi automatiskt när vi delar en läsupplevelse i en klass. Jag har många gånger fått frågan om jag låter vissa elever läsa något annat eller kanske en lättläst version av den bok som klassen läser, och svaret på den frågan är nej. Undantaget är förstås om det finns väldigt nyanlända elever i klassen, men ofta så kan de ändå delta och läsa korta utdrag ur den gemensamma boken även om de förstås behöver arbeta med att tillägna sig språket på andra sätt också.

Det är en process att läsa en bok, och är det något jag har lärt mig genom åren så är det att för att riktigt kunna veta hur en bok landat hos en själv så behöver man veta hur den har landat hos andra. Det viktigaste när vi läser i skolan är inte att eleverna i alla lägen tycker att det är en toppenbra bok, och att sträva efter det är dumt eftersom det är dömt att misslyckas. Nej, snarare ska vi sträva efter att ge eleverna en riktig läsupplevelse där de i samtal med andra förstår varför boken landar som den gör hos dem, och varför den kan drabba andra på helt andra sätt. De behöver förstå att även om de läser en bok som de inte alls gillar så kan de lära sig något av den. På något sätt bidrar även den till att deras världsbild vidgas, och det är i sig en nog så god belöning när boken är utläst. Dessutom är det en viktig insikt att bara för att jag inte gillar en bok betyder det inte att boken är dålig. Andra som läser samma bok kan uppskatta den på helt andra sätt.

Så, när du planerar framtida bokprojekt – räds inte elevernas reaktion. Det kan få vara lite svårt och jobbigt ibland, svårt och jobbigt är inte farligt. Lita på att du kan skapa en fantastisk läsupplevelse även med en bok som eleverna aldrig hade läst om du inte hade satt den i händerna på dem – fantastiska läsupplevelser kan grundas på helt andra saker än den rena njutningsläsningen.

Trevlig helg!