Lärarens kärnuppdrag – undervisning eller bedömning?

I samband med att dokumentären ”Skrivglappet” visades i slutet av augusti har debatten kring elevers sjunkande läs- och skrivförmåga blossat upp ordentligt. Det är en viktig diskussion och något som vi behöver hitta en lösning på. På samma gång så vet vi också att antalet lärare som arbetar sig sjuka ökar, så lösningen på problemet kan inte vara att lärare arbetar mer. Vi behöver ställa oss frågan: vad är lärarens huvuduppdrag – att undervisa eller att bedöma?

Det enkla svaret på den frågan är att undervisa, och det skulle nog de flesta lärare instämma i. Trots det så befinner vi oss nu i en verklighet där lärare samlar in massor med bedömningsmaterial för att ha “ryggen fri” vid betygssättningen, och det har alltså lett till att lärare gör strömhopp in i den berömda väggen samtidigt som elevernas skriv- och läsförmåga sägs bli sämre.

Vi lärare är proffsen här, vi vet vad eleverna ska få med sig, så om vi undervisar, berättar, modellerar och förklarar samtidigt som eleverna under lektionstid får öva på olika moment (formulera frågeställningar, analysera tal, referera, formulera inledningar, diskutera texter etc.) och sedan i grupp får diskutera sina lösningar, jämföra och värdera effekten av dessa så är vinsterna många. Som lärare är jag med i klassrummet och deltar i elevernas samtal och övningar vilket ger mig en tydlig bild av vad de kan och vad de behöver få förklarat för sig igen eller på annat sätt öva på.

En simhoppstränare sa att det finns ett problem med att ge för mycket instruktioner inledningsvis och sedan tro att kunskapen har överförts till den som ska lära sig – det måste finnas utrymme att faktiskt pröva själv.

Precis på samma sätt som det är omöjligt att förklara hur ett huvudhopp bakåt går till utan att simhopparen får öva, öva, öva för att känna hur musklerna måste användas för att hoppet ska lyckas så kan lärare inte magiskt förklara hur en utredande text blir bra utan att eleverna får öva, öva, öva på de olika delarna och verkligen känna dess funktion.

Något som måste lyftas är traditionen att vi lärare arbetar gratis för att vi är så måna om eleverna och deras kunskapsutveckling – det är inte hållbart och här finns ett stort och viktigt arbete att göra. Mängden undervisningstimmar är så pass hög att den tydligt begränsar hur mycket läraren kan samla in. Målet måste vara att eleverna lär sig något varje gång de kommer in i klassrummet – om jag istället har dem att producera alltför ofta så blir en stor del av ”undervisningen” kommentarer på en produkt vilket kan vara svårt att greppa för många.

Vi måste bli bättre på att förhålla oss till vår arbetstid och inte arbeta gratis, och det får inte vara på bekostnad av elevernas kunskaper. Vi måste minnas att huvuduppdraget är just att undervisa – inte att bedöma – och vi måste lita på vår förmåga att värdera elevernas kunskaper utan att vi samlar in så mycket material att vi går under.

I förlängningen kommer alla inblandade att vinna på detta – både elever och lärare.