Doktor Glas 10 år senare – om att ändra förutsättningarna för att säkerställa god förståelse

Nu, när tillvaron är så trist och eleverna sitter hemma på sin kammare och jag på min tänker jag tillbaka på ett lyckat projekt i svenska 3 tidigare från ett tidigare läsår i ett annat läraraliv. Vi läste Doktor Glas tillsammans, och arbetet skulle landa i en ovanligt lyckad examination.

Gruppen jag läste romanen med bestod av elever från både yrkesprogram och högskoleförberedande program, och läsvanan hos eleverna var väldigt varierande. Vi påbörjade arbetet med att fundera kring om det någonsin kan vara rätt att döda någon. Det är en intressant fråga, för instinktivt svara de flesta ”nej” på den frågan, men när jag sedan lägger till information som: dödsstraff, dödshjälp, eller, varför inte att mörda den som har hållit en fånge i tjugo års tid, ja, då går svaren isär lite mer.

Efter den inledningen så jobbade vi oss igenom romanen med en mängd gemensamma stopp och intressanta diskussioner (vad har egentligen doktorn för förhållningssätt till religionen, och hur går han emot sin tro på vetenskapen exempelvis), och på tre veckor så var vi klara och hade god förståelse med oss.

För att slutuppgiften skulle bli lite extra intressant presenterades eleverna med scenariot att det hade gått tio år sedan mordet på pastor Gregorius, och de senaste åren hade Doktor Glas suttit i fängelse, dömd för mordet. Vad hade lett fram till detta? Hur resonerade de personerna som på något sätt kunde gynnats av mordet på pastorn vid tiden för mordet, och hur resonerar de nu? Eleverna delades in i grupper om fyra och de fick i uppgift att spela in ett utredande reportage, där en reporter hade träffat doktor Glas, Helga Gregorius och Klas Recke för att reda ut detta.

Det jag inte riktigt hade räknat med var hur olika grupperna skulle landa i hur doktor Glas fälldes för mordet. En grupp menade att Helga Gregorius tyngdes av samvetskval och angav pastorn (eller sina misstankar i alla fall) till polisen. En annan grupp kom fram till att doktorn hade angett sig själv. Detta var för att han inte stod ut med att folk talade gott om den döde pastorn som Glas hatade så mycket – han ville helt enkelt att världen skulle veta vilken vidrig människa pastorn hade varit. En tredje grupp landade i att det var gott polisarbete som lett till fällandet. Olika vittnen fyllde på med detaljer kring pastorns och doktorns möte på restaurangen den där ödesdigra dagen, och till slut leddes polisen fram till gåtans lösning.

Grupperna filmade sina reportage och resultatet blev fantastiskt! Inte bara för att det var roligt när de spelade in, eller för att det var väldigt kul att se alla olika reportage tillsammans, nej, det är extra roligt nu i efterhand när det går upp för mig att de här eleverna nog aldrig kommer att glömma sin Doktor Glas. De fick verkligen användning för sin analytiska förmåga eftersom de hela tiden var tvungna att motivera sina tankar för att få storyn att gå ihop. Arbetet i grupp var också mycket lyckat eftersom de fick förhandla med varandra för att komma fram till en slutprodukt som alla kunde stå för.

Så, mitt tips till er (och mig själv i framtida projekt) är att i högre utsträckning jobba med att låta eleverna spinna vidare där romanerna tar slut. Med ett (ännu mer) fiktivt slut kan man säkerställa att elevernas förståelse av det lästa är god.

Nu ska jag ladda för en ny dag framför skärmen. Det måste ju gå, eller hur? Håll i och håll ut – en vacker dag har vi återerövrat vår plats i klassrummet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: