Nu, när tillvaron är så trist och eleverna sitter hemma på sin kammare och jag på min tänker jag tillbaka på ett lyckat projekt i svenska 3 tidigare från ett tidigare läsår i ett annat läraraliv. Vi läste Doktor Glas tillsammans, och arbetet skulle landa i en ovanligt lyckad examination.

Gruppen jag läste romanen med bestod av elever från både yrkesprogram och högskoleförberedande program, och läsvanan hos eleverna var väldigt varierande. Vi påbörjade arbetet med att fundera kring om det någonsin kan vara rätt att döda någon. Det är en intressant fråga, för instinktivt svara de flesta ”nej” på den frågan, men när jag sedan lägger till information som: dödsstraff, dödshjälp, eller, varför inte att mörda den som har hållit en fånge i tjugo års tid, ja, då går svaren isär lite mer.

Efter den inledningen så jobbade vi oss igenom romanen med en mängd gemensamma stopp och intressanta diskussioner (vad har egentligen doktorn för förhållningssätt till religionen, och hur går han emot sin tro på vetenskapen exempelvis), och på tre veckor så var vi klara och hade god förståelse med oss.

För att slutuppgiften skulle bli lite extra intressant presenterades eleverna med scenariot att det hade gått tio år sedan mordet på pastor Gregorius, och de senaste åren hade Doktor Glas suttit i fängelse, dömd för mordet. Vad hade lett fram till detta? Hur resonerade de personerna som på något sätt kunde gynnats av mordet på pastorn vid tiden för mordet, och hur resonerar de nu? Eleverna delades in i grupper om fyra och de fick i uppgift att spela in ett utredande reportage, där en reporter hade träffat doktor Glas, Helga Gregorius och Klas Recke för att reda ut detta.

Det jag inte riktigt hade räknat med var hur olika grupperna skulle landa i hur doktor Glas fälldes för mordet. En grupp menade att Helga Gregorius tyngdes av samvetskval och angav pastorn (eller sina misstankar i alla fall) till polisen. En annan grupp kom fram till att doktorn hade angett sig själv. Detta var för att han inte stod ut med att folk talade gott om den döde pastorn som Glas hatade så mycket – han ville helt enkelt att världen skulle veta vilken vidrig människa pastorn hade varit. En tredje grupp landade i att det var gott polisarbete som lett till fällandet. Olika vittnen fyllde på med detaljer kring pastorns och doktorns möte på restaurangen den där ödesdigra dagen, och till slut leddes polisen fram till gåtans lösning.

Grupperna filmade sina reportage och resultatet blev fantastiskt! Inte bara för att det var roligt när de spelade in, eller för att det var väldigt kul att se alla olika reportage tillsammans, nej, det är extra roligt nu i efterhand när det går upp för mig att de här eleverna nog aldrig kommer att glömma sin Doktor Glas. De fick verkligen användning för sin analytiska förmåga eftersom de hela tiden var tvungna att motivera sina tankar för att få storyn att gå ihop. Arbetet i grupp var också mycket lyckat eftersom de fick förhandla med varandra för att komma fram till en slutprodukt som alla kunde stå för.

Så, mitt tips till er (och mig själv i framtida projekt) är att i högre utsträckning jobba med att låta eleverna spinna vidare där romanerna tar slut. Med ett (ännu mer) fiktivt slut kan man säkerställa att elevernas förståelse av det lästa är god.

Nu ska jag ladda för en ny dag framför skärmen. Det måste ju gå, eller hur? Håll i och håll ut – en vacker dag har vi återerövrat vår plats i klassrummet.

Att arbeta med noveller är ett bra sätt att få in litteratur i undervisningen, och det passar utmärkt när du har lite tid som du vill använda på ett vettigt sätt. Nu när distansundervisningen väntar runt hörnet (här i Stockholm) eller redan är ett faktum kan ett mindre projekt vara bra. Det funkar att ladda upp hela texten så att eleverna kan läsa och tiden går att styra rätt bra. Med uppgifterna som följer skapas elevaktivitet trots distansundervisningens begränsningar. För något år sedan arbetade jag med ett antal noveller i följd, och nedan följer ett upplägg som bygger på läsning av Pär Lagerkvists En hjältes död.

För er som behöver friska upp minnet så handlar Lagerkvists novell om hur en man får 500 000 kronor för att stå på huvudet på kyrkspiran och sedan falla ned till marken. Mannen ses som en hjälte, och biljetterna till evenemanget säljer slut på nolltid. Mannen intervjuas i olika tidningar och alla människor i byn ser fram emot den stora händelsen, av olika skäl.

”Ett var likväl alla ense om, hur fantastisk och egendomlig denna idé var och att något sådant som detta inte skulle kunnat förekomma annat än i vår märkliga tid med dess hets och intensitet och dess förmåga att offra allt.”

Nåväl, dagen kommer och mannen faller från kyrktornet och dör. Människor går, lite besvikna, därifrån.

”En förhoppningsfull ungdom offrad på det viset. Man gick missbelåten hemåt, damerna spände upp parasollerna mot solen. Nej, att ställa till med sådana rysligheter skulle då egentligen vara förbjudet. Vem kunde ha nöje av det? När man tänkte rätt efter var det ju upprörande alltsammans.”

Ingången till uppgiften är att ta de tre orden konsortium, kyrkspiran och djärvt (som återfinns i inledningen av novellen) och gå igenom med eleverna. Vad betyder orden helt enkelt. Jag ger eleverna tre meningar där orden används, och sedan får eleverna enskilt skriva tre meningar – en för varje ord – där orden används korrekt. Gemensamt går vi igenom några exempel. Sedan får eleverna skriva en mening som innehåller alla tre orden. Vi lyfter några exempel i hela klassen. Det här sättet att inleda berättade Jenny Edvardsson om på en föreläsning jag såg för ett par år sedan.

Nu läser vi novellen – eleverna har texten framför sig och jag läser högt. Novellen är bara två sidor lång, så det tar inte många minuter. Vi hinner också lufta några spontana tankar kring det lästa innan jag skickar iväg eleverna med frågan: ”Finns det någon motsvarighet till det vi har läst i vår tid?”

De får en stund att fundera ensamma först, och i mindre grupper får de sedan diskutera frågan om det finns några motsvarigheter i vår tid, och vad dessa i så fall skulle kunna vara. Vi lyfter upp tankar från de olika grupperna i helklass innan vi går vidare. Tillsammans läser vi artikeln ”Flera svenskar vill kolonisera Mars” (SvD 13 januari 2014). Eleverna får sedan återgå till sina grupper och fundera – är detta att jämföra med den unge mannen i novellen? Varför? Varför inte?

Vi knyter ihop diskussionen i helklass och lägger Lagerkvist åt sidan så länge. Möjligen (förhoppningsvis) har några tankar kring det mer allmänmänskliga väckts. Vad är vi människor beredda att offra för våra femton minuter i rampljuset i vår tid? Och på vilka sätt skiljer det sig från vad människor för hundra år sedan var beredda att offra?

Kanske fungerar det här upplägget även för dig? Det går naturligtvis att bygga in i ett större tema om man så vill, men jag tänker att det också finns något befriande med den här typen av kortare uppgifter, som trots att de snabbt är gjorda inte på något sätt gör avkall på tankeverksamheten hos varken läraren eller eleverna. Perfekt i pandemitider.

I samband med att dokumentären ”Skrivglappet” visades i slutet av augusti har debatten kring elevers sjunkande läs- och skrivförmåga blossat upp ordentligt. Det är en viktig diskussion och något som vi behöver hitta en lösning på. På samma gång så vet vi också att antalet lärare som arbetar sig sjuka ökar, så lösningen på problemet kan inte vara att lärare arbetar mer. Vi behöver ställa oss frågan: vad är lärarens huvuduppdrag – att undervisa eller att bedöma?

Det enkla svaret på den frågan är att undervisa, och det skulle nog de flesta lärare instämma i. Trots det så befinner vi oss nu i en verklighet där lärare samlar in massor med bedömningsmaterial för att ha “ryggen fri” vid betygssättningen, och det har alltså lett till att lärare gör strömhopp in i den berömda väggen samtidigt som elevernas skriv- och läsförmåga sägs bli sämre.

Vi lärare är proffsen här, vi vet vad eleverna ska få med sig, så om vi undervisar, berättar, modellerar och förklarar samtidigt som eleverna under lektionstid får öva på olika moment (formulera frågeställningar, analysera tal, referera, formulera inledningar, diskutera texter etc.) och sedan i grupp får diskutera sina lösningar, jämföra och värdera effekten av dessa så är vinsterna många. Som lärare är jag med i klassrummet och deltar i elevernas samtal och övningar vilket ger mig en tydlig bild av vad de kan och vad de behöver få förklarat för sig igen eller på annat sätt öva på.

En simhoppstränare sa att det finns ett problem med att ge för mycket instruktioner inledningsvis och sedan tro att kunskapen har överförts till den som ska lära sig – det måste finnas utrymme att faktiskt pröva själv.

Precis på samma sätt som det är omöjligt att förklara hur ett huvudhopp bakåt går till utan att simhopparen får öva, öva, öva för att känna hur musklerna måste användas för att hoppet ska lyckas så kan lärare inte magiskt förklara hur en utredande text blir bra utan att eleverna får öva, öva, öva på de olika delarna och verkligen känna dess funktion.

Något som måste lyftas är traditionen att vi lärare arbetar gratis för att vi är så måna om eleverna och deras kunskapsutveckling – det är inte hållbart och här finns ett stort och viktigt arbete att göra. Mängden undervisningstimmar är så pass hög att den tydligt begränsar hur mycket läraren kan samla in. Målet måste vara att eleverna lär sig något varje gång de kommer in i klassrummet – om jag istället har dem att producera alltför ofta så blir en stor del av ”undervisningen” kommentarer på en produkt vilket kan vara svårt att greppa för många.

Vi måste bli bättre på att förhålla oss till vår arbetstid och inte arbeta gratis, och det får inte vara på bekostnad av elevernas kunskaper. Vi måste minnas att huvuduppdraget är just att undervisa – inte att bedöma – och vi måste lita på vår förmåga att värdera elevernas kunskaper utan att vi samlar in så mycket material att vi går under.

I förlängningen kommer alla inblandade att vinna på detta – både elever och lärare.

Det där med att fånga elevernas intresse inför ett nytt läsmoment får inte underskattas. För några år sedan arbetade jag med en mycket blandad grupp i engelska, och när jag skulle introducera dem till John Steinbecks ”The Pearl” ville jag inte slarva. Romanen är fantastisk – och den funkar förstås lika bra att jobba med på svenska. Den är kort och koncis med ett vackert språk och en mycket vacker, om än hemsk, berättelse.

Ett genomgående tema i romanen är rikedomens förbannelse, lite förenklat. Det som först verkar vara en fantastisk möjlighet – obegränsad rikedom – leder istället till olycka och ond, bråd död. Helt i enlighet med vad som förespråkas i ramverket ”Teaching for Understanding” så valde jag att utgå från elevernas egen erfarenhet och på så sätt få dem aktiva i uppgiften. Frågan som ställdes var: What would you do if you won enough money to make you economically independent?

Eleverna fick arbeta utifrån modellen ”think-pair-share”, också den något jag kommit i kontakt med via Project Zero. Först funderade de tyst för sig själva vad de skulle göra om de plötsligt befann sig vara ekonomiskt oberoende, därefter delade de med sig i par och slutligen i större grupper. Det vara intressant att lyssna på eleverna, och en av dem konstaterade att det var ganska små förändringar av livsstil som eleverna planerade. Rätt basala exempel kom upp – köpa ett hus, resa, ge bort till välgörenhet, och kanske köpa en schyst bil. Lägg till det frökens avbetalda studielån så har du en helt tydlig bild av vår diskussion.

Därefter diskuterades det vilka eventuella ”downsides” som skulle kunna komma med den här lotterivinsten. ”Perhaps I would become a snob” var ett förslag. I övrigt trodde inte eleverna att det fanns några negativa sidor egentligen. De var ganska övertygade om att de visste vilka de var och skulle fortsätta att vara dessa personer oavsett eventuella rikedomar.

Nu tittade vi på det här klippet där det rapporteras om ”lottery winnings gone bad”. I diskussionen därefter var eleverna lite mer klara över att pengar kanske inte var vägen till lycka trots allt, och att tillgången till pengar faktiskt kan förändra folk. Eller, som Ford citeras i filmen, tillgången på pengar gör oss till dem vi egentligen är.

Nu, nu kunde vi kasta oss över The Pearl. Jag introducerade de fattiga huvudpersonerna och under vilka omständigheter de levde, och därefter försjönk eleverna i läsningen. Själv kunde jag luta mig tillbaka och njuta, för vet ni, när man har en klass som har fått läsa mycket på plats i klassrummet, då kan man njuta av lugnet som sänker sig när de läser. För de vet att litteraturen är deras, lika mycket som den är din och min. De vet vad de ska göra och är trygga när de läser. Och det är en fin känsla.

Var landade vi sedan kanske du undrar? Jo, efter ett par stopp på vägen där vi diskuterade utvecklingen av handlingen så var det sista stoppet att skriva en nyhetsartikel som beskriver händelserna i slutet av romanen och vad som ledde upp till dem. ”Boy Survives Scorpion Sting Only to Be Shot in a Fatal Accident” är en av artikelrubrikerna. It pretty much sums it up I would say, och visar på god förmåga att sammanfatta det lästa.

Så mycket i en enda uppgift – eleverna övar läsförståelse, muntlig interaktion, och skriftlig produktion. Fem veckor arbetade vi med romanen, och det gav eleverna så mycket träning och mig mycket bedömningsunderlag. Bonusen är naturligtvis att de blev lite extra förberedda för det kommande nationella provets läsförståelsedel, och naturligtvis, att de fick komma till engelskan och njuta av en riktigt god bok!

I bloggen försöker jag dela med mig av undervisningstips samt tankar om vad som fungerar, vad som inte fungerar och vilka orsaker som tycks ligga bakom. Jag inleder med ett inlägg från min gamla blogg för att lyfta arbetet med en av de böcker jag gärna arbetar med – både på högstadiet och gymnasiet – nämligen Intet av Janne Teller.

”Ingenting har någon betydelse, det har jag vetat länge. Så det är ingen idé att göra något, det har jag precis kommit på.” Så inleds Janne Tellers roman Intet. Direkt därefter lämnar Pierre Anthon klassrummet och övriga klass 7a, klättrar upp i plommonträdet som står på hans gård och som de forna klasskamraterna passerar varje dag på väg till skolan, och hånar dem när de går förbi eftersom de tror att livet är något annat än en resa mot döden.

Övriga elever i klass 7a bestämmer sig för att bevisa för Pierre Anthon att livet visst är meningsfullt, och för att göra det börjar de samla saker som är betydelsefull i en hög inne i ett gammalt nedlagt sågverk. Reglerna är enkla, den som av gruppen har tvingats ge upp någonting får bestämma vad nästa person ska lämna. Men var går gränsen? Vid ett par sandaler? En förlorad oskuld? Eller en död lillebror?

Jag har använt den här romanen många gånger på gymnasiet i kursen svenska 1, och även i grundskolans årskurs 8. Min upplevelse tidigare år är att de flesta fastnar för boken eftersom den är relativt kort och dessutom lättläst, med en intrig som fångar. Även de som inte gillar själva historien har ofta mycket att säga – det är svårt att inte ha åsikter om en grupp trettonåringar som våldtar, skändar gravar och lemlästar varandra.

Även nu föll det väl ut. Vi läste boken under tre veckor, och hade två stopp på vägen där vi redde ut vad som hade hänt och där jag hade möjlighet att se att alla var med på tåget. När boken var utläst fick eleverna en slutuppgift där de bland annat fick diskutera realistiska och surrealistiska drag som de hittade i den. De flesta tyckte att det var gruppens handlingar som var det surrealistiska – inte skulle någon skära fingret av någon annan bara för att ytterligare en person hade bestämt det! 

Jag försökte ge eleverna lite fler kopplingar utanför boken, och tänkte högt om mitt möte med texten. Jag berättade hur jag, i ett första skede, tänkte att det verkade overkligt att barnen skulle göra alla de här hemska sakerna, men hur jag sedan kom att tänka på de amerikanska soldaterna som misshandlade och kränkte fångar i ett irakiskt fängelse – där fanns ju en likhet. Vid rättegångarna för dessa militärer säger de att de inte förstår hur de kunde göra vad de gjort, men att det var en helt logisk sak att göra i det ögonblicket, i den situationen, med de andra människorna omkring sig. Vi lyssnade på ett inslag med Philip Zimbardo på Vetenskapsradion där han berättar om mekanismerna bakom detta.

Vidare pratade jag om The Stanford Prison Experiment, där en grupp forskare, under ledning av Zimbardo, delade in en grupp psykologistuderande i hälften fångar och hälften fångvaktare. Källaren på universitetet Stanford användes som fängelse. Omgående anpassade sig personerna till sin grupper, och fångvaktarna hade inga problem att straffa och förnedra fångarna. Redan den andra dagen startade fångarna ett upplopp, och fångvaktarna började plåga fångarna även nattetid när de trodde att forskarna inte såg dem (experimentet pågick bara dagtid). Efter sex dagar avbröts experimentet eftersom våldet hade blivit outhärdligt. 

Zimbardo har för några år sedan kommit ut med boken The Lucifer Effect – How to Make a Good Person Evil, och jag hittade en artikel som diskuterade den boken. Eleverna fick läsa den och diskutera innebörden av situationsberoende handlande, och sedan igen försöka knyta det till romanen de läst. Och nu börjar de kunna se att det inte alls är gruppens handlingar som är overkliga. Det är helt andra saker. Pierre Anthon exempelvis, trettonåringen som tillåts hoppa av skolan och sedan tillbringa sina dagar i ett plommonträd. Eller hela vuxenvärlden – till en början helt frånvarande, och sedan, när allt uppdagas, så är de ändå imponerade av barnens hög av betydelse. Så imponerade att ett museum i New York vill köpa den. Surrealistiskt – man vill bara skrika åt dem att ta ansvar och förklara allvaret i vad barnen har gjort!

Så, vilka lärdomar kan jag och mina elever dra efter allt det här? Jo, vi inser att vi antagligen också skulle utföra ofattbara handlingar i ofattbara situationer. Och vi finner tröst i Zimbardos ord att om vi kan acceptera att människan fungerar på det här viset, då kanske vi faktiskt förändra det.

Jag tänker att jag ska knyta ihop hela projektet med att visa The Wave. Då har vi fått fundera på det här så pass mycket att vi kanske faktiskt kommer ihåg det. Och först då kan vi försöka förändra det. I en tid när vi från så många håll utsätts för ”kampanjer” som vill skapa ett ”vi” och ett ”de” är det här kanske en extra viktig lärdom att ta med sig? Det finns en fara i det, och det behöver vi komma håg. Alla dagar.